måndag 1 oktober 2012

Vi var de tuffaste Tokio Hotel-flickorna i stan!

Åh, nu ligger jag i ett nydammsuget rum med den gamla goda tiden strömmande ur högtalarna.
Jag har nämligen ett Tokio Hotel-relaterat nostalgiryck! :)
Det började nog med att jag av en slump mötte Wasp, min före detta BFF, på tåget till bokmässan. Jag har inte haft någon kontakt med henne på över ett år, bortsett från ett par meningar på facebook då och då. Inte för att något hände mellan oss, men ja... en händelse orsakad av en av mina familjemedlemmar gjorde så att det var väldigt svårt att umgås ett tag... Sedan hände liksom allt annat under den tidsperioden. Skolbyte, student, flytt... saker händer när man blir äldre. None the less önskar och tror jag att vi någon gång kommer bli som vi var igen...
Hon var liksom som en syster och flickvän och bästa vän i ett (minus the incest part that would actually bring to the picture xD).
Vi visste om, och delade, alla den andres små egenheter. Vi växte upp ihop, från unga tonåringar till unga kvinnor. Vi var som en själ i två kroppar. Vi kunde prata om allt, vi hade alltid varandra och visste precis hur den andre kände eller tyckte om allt. Jag saknar det...
Så varför lyssnar jag på Tokio Hotel? Jo, förutom MCR var vi helt galna i Tokio Hotel på tiden då det begav sig. Vi var nog de största fansen man kan bli - och det kan jag fortfarande påstå trots att jag inte gillar bandet längre. We were fucking nuts. Fanfics, bilder på hela väggarna, cpryck så fort det kom upp en ny intervju, röstinspelning, låt, bild, anything. Svårförklarat men ja, det var nuts.
Vi skulle till och med åka och se dem men sålde vidare våra biljetter med en gång när vi såg setlisten. 95% av låtarna skulle nämligen sjungas på engelska - ghaaay! Until this day hatar jag deras engelska musik -.- Tack men jag tar hellre fina känslosamma låtar på ett av världens vackraste språk än dåligt översatta låtar på brytande engelska. Många tycker att Tokio Hotel är ungefär lika skamset att uppskatta som Justin Bieber, men jag skäms inte ett dugg över att berätta för världen hur mycket lycka de skänkt mig under min uppväxt och hur många underbara minnen de nu för mig tillbaka till. Det var liksom våran grej, våran obsession. Så låtarna från 2005-2007 kan jag fortfarande lyssna på och liksom... få gåshud i alla vener som leder till hjärtat.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar