lördag 19 oktober 2013

Idag är jag oändligt stolt över mig själv!

Jag har haft social fobi så länge jag kan minnas. Efter terapi och medicinering är det bättre, men muntliga presentationer i skolan har förblivit ett rent helvete. Jag har bokstavligt talat velat dö för att slippa dem. I princip varje gång. Jag mår fruktansvärt dåligt över det i veckor före det skall ske. Sedan hittar jag på något sätt att slippa, även om det påverkar mitt betyg. Mamma och pappa har ringt till lärare och haft möten för att jag skall kunna lämna in något skriftligt istället och jag har alltid känt att folk sett ner på mig för att jag är så inkapabel till en sådan "enkel" grej. Idag gjorde jag något som jag aldrig i mitt liv trodde jag skulle göra.
          Jag höll ett föredrag. Ett föredrag som varade i ungefär 25-30 minuter. Min Powerpoint var outstanding. Jag och Linnea var på samma nivå betygsmässigt och hade samma mål. Trots en extrem tidspress samt att Elin meddelade igår att hon inte skulle komma så klarade vi det med bravur. Vi var alltså tre i gruppen från början, och fick nu - så sent som igår kväll - försöka förstå oss på hennes del av arbetet. Hon hade bara punktat upp lite av det, och hade det mesta i huvudet. Ändå gick det så bra. Jag fattar knappt. Allt bara flöt på, vi småskämtade och pratade lugnt och relativt självsäkert med tanke på den (som sagt) knappa tiden vi haft att förbereda oss på. Och vi fick applåder. Leenden. Imponerade ansikten.
         Vi konstruerade ett helt eget moderniserat runalfabet ämnat för bläck och pergament. Det var skitkul, och vi jobbade verkligen fruktansvärt hårt. Innan vi fick stänga ner vår Powerpoint ville vår lärare försöka skriva sitt namn med hjälp av det, och när fler stämde in fick vi lova att dela ut vår "Alfatark" till klassen på måndag.
         När jag stannade kvar lite efter lektionen för att få ett papper av en annan lärare så kom jag på att jag behövde fråga Helena (svenskläraren) om en sak. Jag gick fram till dörren där de tre lärarna fortfarande höll till. Jag hörde att de pratade glatt om något med framträdande och betyg, och när jag knackade ropade de glatt "kom in!". När jag kom innanför dörren så överöstes jag av komplimanger och jag bara stod där och rodnade som en tolvåring. De gav beröm för all fakta vi lyckats gräva fram, hur mycket jobb vi lagt ner, sättet vi pratade, vår Powerpoint, kemin mellan mig och Linnea och energin vi utstrålade.
         Jag blev riktigt rörd. Då säger en av de andra lärarna att det var A rakt igenom. Skämtsamt säger jag till Helena att "ha, nu sade hon A, då är det ju a!". "Hon säger? Vi säger det allihop!" svarar Helena exalterat. Jag har alltså fått det första betyget på muntlig presentation i mitt liv, som ligger över E/D. Och det blev ett A. jag blev så glad att jag skuttade där ifrån, småpipandes och flinandes så kinderna kunde spruckit. Jag ringde pappa direkt och gapade i örat på honom. Han blev lika glad som jag och mamma messade att hon är stolt över mig. Jag är också stolt över mig. Väldigt stolt, och det händer inte så ofta som folk tror. GO ME!!!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar