lördag 22 mars 2014

Förra helgen besökte vi Båröd igen. Det har gått fem år sedan sist.

Jo, det är ju så att jag haft egen häst tillsammans med mamma. Innan vi skaffade henne, Bella, så red vi i många år hos en tjej som hette Helene. Hon och mamma träffades på ett forum, där Helene ansökte om hjälp med sina tinkerhästar. Stallet på Båröd blev snart en viktig del i vår vardag och i min uppväxt. Vi red den vackra men envisa tinkern Gibson, och skötte om resterande unghästar. Efter några år fick vår egen Bella också flytta in. Ett vackert welsh cob-sto med världens snällaste ögon.
Tyvärr hade vi ingen tur. Gibson visade sig snart ha en obotbar sjukdom (som nu för tiden visat sig vara väldigt vanlig hos kallblod, och går att testa för). Vi förlorade honom. Det var det bästa, för hans skull. Jag tror det gick ungefär två veckor mellan hans avlivning och Bellas.  Jag och hon var ute i skogen och red. Precis när vi skulle ta ett stockhinder drog någon igång en motorsåg i närheten och hon skenar blint. Visst, hästar har stuckit med mig förut, men aldrig skenat. Jag insåg verkligen att "nu dör jag".
Jag lyckades styra in henne mot en klippvägg, som tur var, och hon stannade innan vi kraschade in i den. Jag hörde ett knak, men tänkte inte mycket mer på det. Säkert bara en kvist. Nu i efterhand tror jag det kan ha varit hennes ben. Hon började uppträda konstigt. Hormonellt, stressad och allmänt tittig. Hon blev rädd för saker som hon aldrig tidigare brytt sig om, blev svårare att rida och visade allmänt missnöje. Efter många veterinärkontroller som visat absolut ingenting kom det till slut fram - efter böjprov - att hon var halt på ett ben. För halt för att det skulle gå att bota. Försäkringsbolaget tyckte bestämt att hon skulle gå i hagen en månad till innan vi fick vårt livsbelopp, så vi fick gott vänta en månad till, trots att vi vädjade till dem om att låta henne somna in. Hon hade haft ont länge nog. Det hann inte gå en månad innan Bella dog. Någon vecka senare går jag på stan med pappa när mobilen ringer. Det är mamma, som berättar att Bella brutit ett ben i hagen (alltså ett annat än det halta), antagligen för hon inte kunnat gå ordentligt. Hon har fått sprutor av veterinär på plats och finns inte mer. Jag har gråtit ur mig alla tårar sedan Gibsons död, och blir mest apatisk. Vid den här tiden i mitt liv mådde jag redan som sämst, och mamma och pappa närmade sig skilsmässan. Jag orkade inte gråta mer. Vi begravde dem. Fina gravar med granris och lyktor. Det blev så tomt.
I samma veva skulle Tootsie, ungstoet, föla. Tootsie som varit med från början, precis som Gibson. En morgon får mamma ett samtal om att fölet fastnat på vägen ut eftersom hon gått över tiden och det varit för stort. Det kvävs och dör. Tootsie skadar höften för livet. Allt hände verkligen på en gång. Det gick inte mer. Det blev paus. Paus från hela hästvärlden och från Båröd. Från allt som fortfarande skavde i själen.
Ett par år senare blir vi vän med Helene på facebook igen, och börjar prata lite smått. Tindra, ett ungt tinkersto som kom in i bilden ungefär samtidigt som Bella, har enligt bilderna på hennes sida växt till sig och blivit riktigt ståtlig. Det tar inte lång tid innan Tindra diagnostiseras med samma kallblodsrelaterade sjukdom som Gibson, och för ca ett halvår sedan får jag läsa om att även hon är borta.
Mamma och Helene börjar prata mer aktivt igen, samtidigt som både jag och hon längtar mer och mer efter hästarna och friheten de gav oss. Att rida på ridskola kan aldrig bli samma sak eller ge samma känsla av ro och värme som att känna en hästrygg under dig, ute i naturen, utan någon som säger vad du skall göra.
Förrförra helgen åkte mamma ut till Båröd igen. Hon och Helene började prata gamla minnen, och släppte ut unghästarna i Paddocken som badade i solsken. Jag såg bilderna och längtade så himla mycket. Visst, inga av de gamla hästarna är kvar längre, men det är samma ställe, samma mark och samma gamla stigar.
Eftersom jag och mamma planerat att ha en "mor-dotter-dag" nu förra helgen, så frågade hon om jag ville till Båröd och rida lite istället för att gå på bio. Det ville jag.
På gården finns nu fyra hästar; ett gammalt islandssto och tre unghästar varav två är ston och en är vallack.
Det visar sig att ett av ungstona är efter Tootsie, och när jag kommer dit ser jag hur otroligt lik hon är sin mamma. Precis samma huvudform, fina rygg och teckning. Mamma tar med denna fina tös i grimma, och jag sitter upp på den (pyttelilla!) gamla islänningen - som faktiskt är riktigt pigg för att vara 22 år. Islänningar blir ju tydligen äldre än de flesta hästraser.
Till en början kändes det helt otroligt vingligt, och jag kan inte låta bli att fnissa hela tiden. Jag är inte van att rida på en sådan liten häst - speciellt inte barbacka. När jag tänker efter har jag nog inte ridit barbacka sedan sist vi var där. Efter en stund känns det stadigare, och jag slappnar av. Det är en perfekt dag, verkligen. Solen skiner och det är så där vårigt i luften att vinden är vänlig och tjocktröjan bränner lite på ryggen. Jag ler och ler och ler. Det är otroligt vilken terapi det är, ridning. Speciellt när man är så fri som på Båröd. Förhoppningsvis blir det fler gånger. Det var en väldigt fin och uppskattad dag. Tack Helene! 

1 kommentar: