söndag 20 juli 2014

Hörni icke-män. Det är helt okej att gå ut så här på allmän plats.

Smink ska vara ditt val. Att sminka sig är inte fel. Det är inte ytligt. Det säger ingenting om hur en person är. Men när en i grunden gör det för att slippa andras dömande blickar och kommentarer, då är det något som inte riktigt står rätt till. Med samhället, alltså, inte med personen i fråga. Jag har haft acne sedan jag gick i sjuan eller åttan. Jag sminkade över den varje dag i omkring 5 år. Täckte porerna med kemikaliefylld smörja. För att allas blickar gjorde så ont. Jag visste att jag var ful. Jag visste att andra tyckte det också. Men var jag det? Var jag ful bara för att min hud utsattes för något så naturligt förekommande och vanligt som acne? Ligger mitt värde i det? Ligger min snygghet i hur perfekt min hy är? Om mina porer syns? Om mina ögonbryn är kopior av varandra? Om blodådran under mitt vänstra öga är täckt eller ej? Fuck no.
         När jag började på Dingles Naturbruksgymnasium var jag sminkad som vanligt. Jag sminkade mig inte hårt varje dag, men jag hade den där lilla vardagssminkningen jag blivit så van vid. Min mask, min sköld mot världen, mot blickar och kommentarer. Mot spegeln, mot mig själv.
Det finns ett begrepp vi kallade för "dinglesjukan". Trots att namnet må ha en negativ klang så är den något ytterst positivt. Den omtalades av både elever och lärare. Den innebar att när man efter ett par månader inser att man bor på ett internat mitt ute i ingenstans, med människor man träffar varje dag och varje kväll, så spelar det ingen jävla roll. I princip alla som hade gått i jeans varje dag började att våga dra på sig mjukisbyxorna till kvällsfikat. De som förut suttit i spegeln på morgonen och frenetiskt petat concealer på varenda plita vågade skita i det. Vem skall se det? Korna? Vi blev en stor familj, vi på Dingle. Inte för att vi kom överens med precis varenda en, utan för att vi åt varenda måltid ihop, delade varenda liten händelse som ägde rum i denna lilla värld. Denna bubbla vi levde i under tre år. Det var lika dant varje gång det kom nya, nervösa ettor. Efter ett tag slutade de bry sig. Och det var så skönt att se, precis som det var skönt att själv slipa bry sig. En sminkade sig nu när en själv ville. Inte för att våga gå utanför dörren.
         Dingle var för mig början på en resa mot självacceptans, och jag vet att jag inte är ensam. Här om dagen (bilden ovan) gick jag till jobbet helt osminkad trots att min acne spridit sig till hakan. Trots att den där pormasken på näsan blivit röd och irriterad. Trots att mina ögonbryn är i någon skum utväxtfas och inte är ett dugg lika varandra. För det är fucking okej. Det är så okej något kan bli. Det är ditt ansikte! Det du föddes med. Du har inte valt det, och du behöver inte ursäkta dess existens, vare sig du har en bra eller dålig relation till det. Något av det viktigaste feminismen påmint mig om är att en aldrig någonsin är skyldig sina medmänniskor att vara snygg. Med det menar jag inte att man behöver smink för att vara snygg, utan att det finns så mycket viktigare saker än att uppnå falsk perfektion innan man vågar låsa ytterdörren bakom sig. Smink skall vara kul! Experimentera! Bli en gothprinsessa eller en fotomodell för en stund! Men gör det för att du själv vill. Inte för att du måste.

Bra frågor att ställa sig själv när en funderar över sminket (för andras skull):
- Behöver jag imponera på någon idag?
- Behöver jag imponera på dem med just mitt utseende? I sådant fall, varför?
- Dömer jag andra efter utseende? Om inte, varför dömer jag mig själv efter utseende?
- Om person x inte finner mig attraktiv, påverkar detta mig och mitt liv, egentligen?


1 kommentar:

  1. Själv har jag i stort sätt aldrig smink, och när jag väl har det så är det bara ögonen som piffas till, möjligen läppstift och ibland pyttelite puder om jag har rodnader i ansiktet. Men 90% av tiden är jag helt naturlig och har kört på den stilen sedan jag började gymnasiet.

    SvaraRadera