tisdag 2 september 2014

Låt oss tala om skinnyshaming.

Jag vill börja detta inlägg med att säga - skinnyshaming är inte ett strukturellt problem. Samhället hatar dig inte för att du är smal. Min mening med detta inlägg är inte att försöka bevisa att smala människor är förtryckta likt tjocka människor, för det är vi inte. Det är viktigt att vi smala människor inser (och läser på om) våra smalhetsprivilegier.


Jag har varit smal hela mitt liv. Okej, inte riktigt hela mitt liv. Jag var ganska tjock som bebis. Ni vet en sådan där bebismage som är formad lite som en ballong? Stackars laktosintoleranta unge. Mina föräldrar hade ingen aning. Jag blev nog smalare när jag kom upp i sexårsåldern ungefär. Ju äldre jag blev desto längre spagettiben och spagettiarmar tycktes jag få. Skitstora fötter också - som en korsning mellan Pippi Långstrump och Betty Spagetti. Som tur var så dröjde det ytterligare några år innan folk började kommentera min kropp (en lyx som tjocka barn inte har).
Innan jag går in på specifikt skinnyshaming vill jag berätta om hur tidigt unga tjejer får utstå objektifiering och till och med sexualisering. Hur tidigt vi bedöms - och döms - efter utseende.
Jag gick i sexan första gången jag förstod att min kropp inte var min egen längre. Jag var på väg från matsalen till klassrummet, och hade mina nya fina jeans på mig. Sådana där som var tighta över rumpan och saknade bakfickor, och som var utsvängda längst ner (ah sweet nostalgia). Jag passerade en vägg med flertalet fönster, och när jag sneglade mot den såg jag spegelbilden av V - den av klassens killar jag tyckte bäst om - som gick hukad efter mig med utsträckt tunga och fingrade menande i luften en decimeter från min rumpa. Hans vänner gick och garvade längre bort.
Efter denna incident blev jag väldigt medveten om min kropp. Speciellt min rumpa. Den var för stor. Killar lade märke till den. Tyckte den var något att skämta om. Jag kände mig smutsig. Kände att jag hade dem innanför kläderna, innanför huden. En skamkänsla som inte går att tvätta bort. Blev livrädd att de trodde jag hade tighta byxor för att jag ville ha uppmärksamhet. Jag ville inte ha den. Ville inte att min kropp, eller delar av den, skulle vara ett samtalsämne alls.
I samma årskurs använde jag ögonskugga för första gången. Jag gick hemifrån med bultande hjärta, och huvudet fullt av genomtänkta svar på tal. "Nej, jag har inte smink, jag och min kompis klädde ut oss i helgen och det måste vara lite kvar bara". Det rörde sig om en så svag lila nyans att den knappt var synlig. Ändå fick jag kommentarer med en gång. Av M, den där populära tjejen som började använda bh lite före alla andra och som var lite coolare, lite mer värd. Hon gav mig alltid nedvärderande blickar, trots att vi varit vänner när vi var yngre. "Har du smink på dig"? flinade hon. Ett riktigt hårflin. Så jag körde min inövade replik, och använde inte ögonskugga igen på väldigt länge.
Mycket hände i sexan, som ni kanske förstår. En tredje revolt mot barnsligheten var när jag använde BH för första gången. Jag behövde det inte egentligen, men jag tyckte det var så pinsamt att mina bröstvårtor gick att urskilja genom tröjan. De levde plötsligt sitt eget liv, och jag ville inte att någon skulle se. Min kropp var ju numera till för killarnas dömande blickar, och jag ville inte ha dem där.
Första gången jag hade BH på mig i skolan så märkte så klart denna M det. Tillsammans med sina sidekicks omringade hon mig vid redskapsskjulet på skolgården och propsade på att jag skulle dra upp min tröja. Minnet i fråga är lite luddigt, och det är nog lika bra. Det var otäckt, och så fruktansvärt skamligt. Redan i sexan var utseende och pubertala förändringar något tjejer tävlade om - försökte styra och skambelägga hos de som hamnat lägre ner i klassens kastsystem.
Det var även i sexan jag började raka mig under armarna. Jag var tolv år gammal och vågade inte ha linne på mig längre, för jag var den enda som inte rakade mig där. Mamma hade ett strängt förbud mot både rakhyvlar, smink, specifika underkläder och allt annat som har kommit att tillhöra den tidiga feminina tonårsrevolten. Så jag gjorde det i smyg. Jag skulle vara Mel C när vi uppträdde som Spice Girls i skolans vårshow, och valde till slut min trygga hoodie istället för det uttänkta sportlinnet. Efter det rök håret.
Jag tänker inte rabbla upp alla incidenter jag varit med om, där min kropp ses som andras egendom, något andra försöker bestämma över eller skuldbelägga mig för. Då skulle jag lika gärna kunna skriva en bok. Så över till skinnyshaming...

Vad innebär skinnyshaming? 
Skinnyshaming är ett uttryck för när en person möter elaka kommentarer eller fördomar på grund av sin smala kropp. Eftersom samhället anser att smalhet är något att sträva efter så är skinnyshaming som sagt inte ett strukturellt problem, men det är fortfarande ett problem som drabbar många enskilda individer, och ett problem som - likt all typ av bodyshaming -  behöver upphöra. 
Denna smalhet som samhället hela tiden predikar är inte vilken smalhet som helst. Det är den "rätta" smalheten. Smalheten där du även har kurvor på rätt ställe, där skelettet inte skymtas oavsett hur lite du väger (tur att Photoshop löser detta problem!) och där du fortfarande anses ha sex appeal nog att objektifieras och sexualiseras på ett tidningsomslag.
Ett av de bästa exempel jag själv stött på är bilden nedan. Modellen - Karlie Kloss - är mycket smal, vilket i princip är ett yrkeskrav, men blir ändå photoshoppad till att se "rätt" smal ut. Du skall ju se ut som en smal människa utan att ha något som kännetecknar en smal människa.

karlie kloss photoshop

Varför är det ett problem?
Det är ALLTID ett problem att ge negativa kommentarer om andras kroppar - vare sig det är till personen själv eller bakom personens rygg. Jag har full förståelse för om tjocka ickemän talar illa om smala ickemän som en reaktion på strukturellt förtryck - men när det bara är onödig kommentering och mobbning är det inte okej. Allt som oftast är det män som står för detta. "Nu är du inte sexig nog för mig och andra män, därför måste jag tala om hur motbjudande din kropp är"-taktiken, som är en av alla miljoner saker som bekräftar att ickemän inte får lov att äga sig själva och sina kroppar.
Ofta får en som smal - spinkig - höra att en har anorexia. Att en människa är smal innebär inte att hen har ätstörningar. Att en människa har ätstörningar innebär inte att hen är smal.
Om personen i fråga faktiskt lider av ätstörningar så kommer sådana här kommentarer att egga och trigga och förvärra självbilden ytterligare. För att inte tala om hur stigmat kring sjukdomen förvärras varje gång någon har mage att använda den som ett skällsord. Anorexia är en dödlig sjukdom, och bör respekteras precis lika mycket som cancer. Det är inte något en väljer - det är något en drabbas av.
Många människor som konstant får höra hur smala de är kommer att må dåligt av att höra det. Jag är en av dem. Jag har flertalet vänner som är en del av dem. Varför måste en kommentera andras vikt över huvud taget? Jag minns när vi skulle rida på idrottslektionen, och ridläraren frågade vem som kunde rida den lilla hästen. Min idrottslärare (kvinna) utbrister högt så att alla hör "Men den kan ju Sanna rida då för hon äter minst!". En känsla av skam och äckel spred sig i bröstet på mig, och jag ville både ge henne en rak höger och gråtandes springa där ifrån. SLUTA säga sådana saker. Hon visste inte att jag hade problem med att behålla vikten. Hon visste inte att jag fått elaka kommentarer kring den hela min tonår. Hon visste inte att mamma har som vana att säga "nu är du sådär liten igen", "har du blivit mindre nu igen Sanna?", "du bantar väl inte?" och "du äter ordentligt?" när vi ses. Hon visste inte att jag skuttar av glädje när jag lyckats gå upp ett kilo, och plötsligt känner att självförtroendet kommer ikapp.
Hon visste inte. Du vet inte. Ingen kan veta om en annan persons självbild eller relation till sin kropp och vikt. Även om skinnyshaming inte är ett strukturellt förtryck så är det inte okej.


Här följer några skärmdumpar från min tonår:
Låt oss ignorera min brist på bra "svar på tal". Jag var 17.



Kan vi  komma överens om att ingen typ av bodyshaming är ok?


image


LÄNKAR till fler exempel på skinnyshaming:

"You disgust me"
"Disturbing skinny girl"
"YouDidNotEatThat"
"She looks like a concentration camp inhibitant"
"Artikel om @YouDidNotEatThat"


Bodyshaming går hand i hand med den sviniga patriarkala uppfattningen om att ickemäns kroppar är objekt - fria för män att kritisera, och fria för ickemän att håna hos andra för att höja sig själva i tävlingen om mäns uppmärksamhet. För redan på förskolenivå lär vi oss att det är mäns uppmärksamhet som definierar oss - oavsett vår sexualitet eller intet existerande intresse av dem.
Vi. Finns. Inte. Till. För. Er. Skull. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar