måndag 29 september 2014

Lördagen bjöd på en lyckad men stökig bokmässa.

Jag har varit väldigt dålig på att blogga om mig själv och mitt liv det senaste. Det blir mest den bittra feministen i mig som får talrum om diverse problematik och irritationer (vilket behövs det också). Har helt enkelt haft skrivkramp, eller vad man nu kallar det i denna situation. Orken har inte funnits helt enkelt.
Hur som helst så var jag och pappa på bokmässan i lördags, och detta blev mitt tredje år på raken. Det är alltid otroligt kul, intressant och givande - likaså i år - men folkmassorna tycks bli ännu lite större varje gång mässan hålls. Förra året gick det på eftermiddagen knappt att ta sig fram mellan montrarna, så vi åkte hem. Detta året började samma trängsel redan vid lunch. Som den aspie jag är fick jag sätta i ljudbokens mummel i öronen direkt jag anlände, för med mycket folk kommer ett mycket högljutt och genomträngande surr av röster och andra ljud. Vi stod ut i fyra timmar innan vi gav upp - ändå relativt nöjda med våra fynd.

Negativt: 
- Missade Maria Sveland och Nina Hemmingson pga kaoset
- Missade Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg pga kaoset.
- Vissa montrar som jag sett fram emot gick inte att ens komma fram till pga kaoset.
- Folk som envisas med att dra med sina ovilliga och skrikande barn.
- The English book shop verkade inte vara där detta år.

Positivt
- Fick äntligen min bild med Martina Haag (även om den är suddig och jag ser sur ut pga nervositet).
- Fyndade massor av pocketböcker som jag gillar eller har på att-läsa-listan.
- Fick träffa Robert Nyberg + få autograf med tillhörande teckning + berömma hans emellanåt träffsäkra feministiska inslag i Guldfeber.
- Har nu massor av flitigt nedklottrade boktips! 


Och så den något misslyckade men ack så viktiga fangirl-bilden:

Förra året så vågade jag inte gå fram till henne och fråga om en bild eftersom pappa var puts väck och jag därmed inte hade någon som kunde hålla i (system)kameran. Är väldigt stolt över mig själv då jag vågade gå fram till både henne (tack vare pappas pepp ♥) och Robert Nyberg. Hon har precis som mig det så kallade "resting bitchface", det vill säga att en oftast ser sur ut när en är neutral. Därför försökte jag se någorlunda samlad ut på bilden, och hade ingen aning om att hon log stort. Dessutom ler jag större på bild nummer 2, som istället blev ännu suddigare än den här, haha. Det är väl typiskt, sådant som bara måste hända, vid sådana här tillfällen? Jag tror nog det. Är glad hur som helst. Försöker igen nästa år ;)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar