lördag 25 oktober 2014

Concerta på gott och ont. Varför kan det aldrig vara enkelt?

Sedan jag började med Concerta så har jag märkt en tydlig förändring hos mig själv. Någon vecka (ish) efter första doshöjningen så hade jag en bra dag. Jag hade två bra dagar. Tre, fyra. Jag kunde göra mina "sysslor" innan pappa kom hem, och slapp skammen i att glömma allt hela tiden och vara allmänt värdelös. Jag kände inte riktigt samma tillbakahållande tyngd i bröstet, och kunde dansa runt i köket till min favoritmusik på förmiddagen, istället för att ligga kvar i sängen och önska att jag fungerade. Alla dagar är naturligtvis inte sådana, men skillnaden fanns där. Jag började ta mig tid till att fixa med listor och scheman, för att strukturera min vardag och hålla koll på mig själv. Jag har alltid gjort sådant, men liksom bara glömt bort att jag ens gjort en lista, eller tänkt på det i en sekund och i nästa blivit distraherad av något...och sedan något annat, och något ytterligare. För ett tag sedan så frågade pappa om jag ville vara med och se på film. För första gången på flera år så tackade jag ja, utan medföljande stressångest. Antingen brukar jag tacka nej, eftersom jag inte har ro till det i kropp och själ, eller så tackar jag ja, samtidigt som jag räknar ut i huvudet hur lång filmen är och hur länge jag kommer behöva sitta still utan att småpilla med något annat samtidigt ( då detta automatiskt uppfattas av andra som oförskämt/ointresserat/tråkigt/irriterande/själviskt). Men vi såg filmen tillsammans, och den var bra. Vi var båda förvånade över att det fungerade.
Så blev det tid för nästa möte med ADHD-sköterskan, och jag berättade - smått lyrisk - om hur jag mådde och om förändringen jag känt. Hon talade om att det var dags för ytterligare en höjning (från 36mg till 58mg) eftersom en brukar ligga på en högre dos än den jag då hade. Okej, kände jag, du vet bäst. Eftersom mitt högkostnadsskydd gått ut precis (aj aj aj in da wallet) så blev jag turligt nog tipsad om delbetalning, som en kan be om på apoteket. Varför har ingen nämnt detta för mig tidigare, när jag knappt har råd att köpa mina (nödvändiga) mediciner varje månad!?
I skrivande stund så är det runt två veckor sedan dosen höjdes. Jag vet inte om jag märker någon förbättring. Den är i alla fall inte tydlig. Däremot har jag insett att min konstanta magkatarr nog tyvärr har ett samband med Concertan. Jag brukar få magkatarr till och från i perioder, främst när jag är stressad. Denna gång rör det sig dock om en period på kanske en månad. Kanske mer, jag minns inte ens. Det började med att jag helt tappade matlusten, oavsett hur hungrig jag var. Jag äääälskar verkligen mat, och att äta. Har dock inte varit riktigt sugen på mat sedan...minns inte. Jag fattade inte att det rörde sig om magkatarr till en början. Det var liksom lite smyg-katarr, som inte bröt ut med en gång, utan låg och morrade där inne ett tag först. Sedan, nafs. Låt oss bita hål i Sannas mage och suga ut hennes magsäck genom det, in i vårt stora gap. Så känns det. Jag tar en Omeprazolkapsel varje morgon nu, och ändå känner jag av det. Ändå har jag ingen större matlust. Ändå kommer suget och brännandet och knipet emellanåt. När jag fått jobb ville pappa att vi skulle fira med mat från mitt favvo thai-ställe, men jag avböjde eftersom bara tanken gav mig obehag. Här om kvällen kröp jag bokstavligen i till sängen klockan nio på kvällen, efter att ha legat i framstupa sidoläge på mattan och försökt bli av med mitt extrema illamående. Idag när vi var i mataffären så mådde jag illa av lukten från brödugnen, som jag vanligtvis hänger lite extra vid för att det doftar så underbart. Jag orkar inte!
Nu till nästa jävlighet, när jag ändå gnäller ut i tomma luften. Mina tvångshandlingar har varit så fruktansvärt påfrestande och frekventa de senaste veckorna. Jag avstår från att kalla det just OCD, eftersom jag aldrig officiellt fått den specifika diagnosen (mer "ja du har tvångssyndrom/beteenden" från diverse sköterskor/läkare, vilket sedan kopplats ihop med min ångest och asperger, vad jag förstått. Fattar knappt själv). Jag har haft "tics" sedan jag var liten. Det kunde vara att konstant och tvångsmässigt nicka med huvudet, dra upp axlarna, harkla mig. Sådana saker. Med åren har det kommit och gått - eller snarare varit lugnare i perioder. I min utredningsjournal står det något i stil med "vissa ögontics noteras hos pat.". Ja, jag har ögontics, och just nu är de som värst när jag övningskör. Måste blinka, måste blunda i någon sekund här och där, måste kolla på ratten i specifika mönster. Jag blir helt jävla galen. Det är så frustrerande. Naturligtvis är det sammankopplat med ångesten jag har över att köra bil. Det är tur att jag har en aspergerdiagnos och därmed har kunnat få många igenkännanden från mina aspie-likar kring just bilkörandets svårigheter. Annars hade jag nog stämplat mig själv som en värdelös och mesig förare. Och pappa hade nog fått diverse utbrott på mig, på grund av min totala inkompetens inför vissa moment. Hur som helst... De senaste veckorna, bortsett från vid körningen, så har jag vissa tvångshandlingar som bara knackar mig i pannan 24/7 och aldrig låter mig vila. Jag vill inte att det skall styra mig, vill inte att folk ska märka. Märka att jag måste peta precis i mitten av hushållspappersrullen varje gång jag skall torka köksbänken, fast jag vet att mitt pekfinger inte når dit och att det därför kommer ge mig extra ångestkänslor då jag inte kan slutföra handlingen. Märka att jag tänker i osynliga prickar och att pricken alltid måste sopas bort från bordet när jag sitter vid ett. Att jag måste spänna magen hela tiden på flera olika vis, och att jag gör likadant med halsen tills det känns "rätt" i någon minut innan jag måste göra det igen. Det både lugnar ångest och ger mig ännu mer ångest. Skulle kunna sitta och räkna upp alla saker mina hjärnspöken får för sig, men jag varken orkar eller vill. Vad jag vill är att få utbrista FY FAN VAD JÄVLA ASIGT JÄVELJOBBIGT DET ÄR ATT HA DET PÅ DETTA SÄTT. En gammal vän sade för ett tag sedan att Concerta förvärrade hans tics, och jag är så rädd att det är samma sak för mig. En medicin som faktiskt funkar, som lyfter den tunga slöjan av skuld och virrighet och konstant stress i bröstet. Som låter mig hitta fokus, struktur och en gnutta motivation. Självklart skall det komma annan skit med den. Jag vill inte börja om igen, jag orkar inte. Snälla, låt detta gå över snart. Låt det dunsta bort och lämna mig ifred.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar