söndag 26 oktober 2014

Ibland känns det helt overkligt att bo i en kropp som behöver allt detta för att fungera normalt.

Det ironiska är väl att jag verkligen hatar mediciner. Jag är så strängt emot droger. Ändå tar jag mer (receptbelagda) droger än någon jag känner. Ibland vet jag inte ens vad som är ett faktiskt symptom på mina diagnoser och vad som istället är en biverkning orsakad av något jag tar för att må bättre. Magkatarr, nattsvettningar, matthet, torr mun, nedsatt sexlust, darrningar, hjärtklappning, blåmärken... Superkul. Första månaderna med Venlafaxine bjöd även på minnesluckor. Och när jag missar en kapsel mår jag så fysiskt dåligt att jag vill dö. Det börjar med yrsel jag inte kan beskriva som något annat än fruktansvärd. Den sitter i ögonen, och så fort jag rör ögonen någon millimeter så känns det som hela universum snurrar och jag skall ramla omkull och ingen kan fånga mig. Denna yrsel blir bara värre och värre, och får snart sällskap av en emotionell berg-och-dal-bana samt de där mysiga "elstötarna" som går genom kroppen. Naturligtvis är det inte faktiska elstötar, men hela kroppen liksom krampar till emellanåt och det känns som en darrande stöt av nervsmärta går genom mig. Någon jämförde det med avgiftning från en tung drog, och jag är inte förvånad. Förra gången fick jag influensa på köpet också. Antar att mitt immunförsvar blev nedsatt av kaoset. Jag hade sannerligen varit ganska värdelös under zombie-apokalypsen, för jag antar att det hade blivit lite svårt att fortsätta knarka. Tänker ganska ofta på det.
"Go on without me, I'm detoxing! Run!" och sedan typ bli uppkäkad redan andra dagen. Bon appétit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar